Helens blogg

Varför ställer vi de som behöver hjälp emot varandra?
En del säger “Vi ska inte hjälpa flyktingar som kommer hit därför att barn svälter ihjäl i Afrika” eller “Vi ska inte hjälpa de som som säljs som sexslavar i Indien för vi har ju hemlösa och fattiga pensionärer här i Sverige”.

Istället för att gnälla över att “vi” inte hjälper så gör nått själv! Åk som volontär till nått land där behovet är stort. Kan du inte åka så ge en summa pengar en gång eller regelbundet så att andra kan hjälpa dem. Många pensionärer i Sverige skulle nog gärna ta emot sällskap då ensamheten är ett stort problem. Brinner du för de hemlösa så finns det organisationer i Sverige som arbetar med det och gärna vill ha hjälp.
Sverige gör inte allt rätt…engagera dej politiskt om du vill hjälpa till att ändra något.
Det finns alltid något att göra! Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon! Tillsammans så kan vi hjälpa fler!

”Då ska Kungen svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.”
‭‭Matteusevangeliet‬ ‭25:40‬ ‭

Det var längesen jag skrev här…har haft fullt upp under året ändå så det har inte känts så viktigt.

Det har varit ett bra läsår, mitt första på många år då jag inte varit lärare utan elev. Jag har lärt mig så mycket och träffat så mycket människor som berikat mitt liv! Jag har ofta sett mig själv som introvert och kanske är jag det men inte enbart. Jag trodde ett tag att jag inte kunde mingla alltså småprata med folk men har insett att det kan jag faktiskt. 👍

Jag har gjort så många saker under året som jag aldrig gjort tidigare och har trivts bra även om det ibland varit väldigt utmanande.

Det som gjort störst intryck och berikat mig mest är något jag först trodde skulle bli jättejobbigt att vara med på. Det visade sig sedan att jag hade fel. Att vara med på Språkverksta’n i Frälsningsarmén i Finspång har varit spännande, berikande, utmanande och lärorikt! Jag har träffat människor från många länder som flytt hit för att få en trygghet i sin tillvaro. Många av berättelserna jag har hört har tagit hårt att höra och då har jag ändå inte varit med om dem själv…

Jag har sett hoppet hos människor som väntar på asyl, jag har sett hoppet försvinna när det blivit avslag på avslag och inget mer finns att göra. Jag har insett att ibland funkar det som ett lotteri. Jag har sett glädjen hos människor som fått asyl och hamnat där de vill, jag har sagt hej då till människor som jag lärt mig älska som jag inte vet om jag nån gång får se igen. Jag har sett hur kärleken fått bryta ner rädslan och människor som har insett vem Gud verkligen är.

Jag har aldrig haft så många vänner och bekanta som är nysvenskar eller asylsökande som nu och jag är otroligt glad för det. Jag ser inte människor som flyr som ett problem utan som människor värda att älskas. Jag är mycket medveten om att det även kommer människor som vill ont men jag kan inte gå omkring och vara rädd för det för då kan jag inte leva. Jag vet att Gud har lovat att vara med och det litar jag på. Så min uppmaning är våga ta kontakt med asylsökande och nysvenskar. Prata med dem, bjud hem dem, ställ upp som volontär i någon språkverksamhet i våra kyrkor eller var de nu finns.

Förhoppningsvis kommer du också att bli berikad och samtidigt får du chansen att berika någon annan. För även om jag skrivit mycket utifrån jag-form så är det inte mig det handlar om utan det handlar om att älska sin nästa som sig själv.

Det handlar om att göra mot andra som jag vill att andra ska göra mot mig. Det handlar om att visa kärlek antingen människor förtjänar det eller ej. Vill vi integrera människor som kommer måste vi våga prata och umgås med dem, hur ska de annars kunna integreras i vårt samhälle?

Som kristen är detta oerhört viktigt för vi lever inte för oss själva utan för Gud och andra människors bästa. Jag vill visa Jesu kärlek i praktisk handling och det tänker jag fortsätta med!

Guds välsignelse till er som läser!

Bilden är tagen av Helen Bergh i Rom, Italien

Senast jag skrev så bodde vi i Skillingaryd och jag hade precis fått veta att jag blev antagen till officerskolan! Nu har vi lämnat Småland och vi bor nu i Linköping. Från att ha haft naturen inpå knuten så går vi ut genom dörren och hamnar i innerstan…annorlunda på många sätt. Troligtvis vänjer man sig så småningom…

I höst sker mycket nytt inte bara att jag börjar på officerskolan utan också att inga av våra barn kommer att bo hemma heltid längre. Evangelina ska teama på Ny Generation som är en kristen studentorganisation som arbetar med att stötta tonåringar/ungdomar att stå upp för sin tro på sin skola. Hon kommer att bo i Uppsala. Josiah ska gå cirkuslinjen i Botkyrka och kommer att bo inneboende med en kompis. Jag tror att detta kommer kännas tomt och konstigt i början men jag är ju inte den första förälder i världshistorien som är med om det…
Själv kommer jag att ha fullt upp med plugg och fältutbildning. Jag kommer att göra min praktik på kåren i Finspång.jag var där häromdagen och hälsade på. Det ska bli spännande men jag ser inte fram emot bussresorna…men det är väl nått man vänjer sig vid.

Att ha hamnat i Linköping är så roligt på många sätt. Min goda vän Agneta bor här och nu finns möjligheten att träffas lite mer än tidigare. Vi försöker också träffas o be tillsammans och det är så välsignat! Sedan har vi också fått nya underbara grannar som ska bli så roligt att lära känna mer. Jag tror att vi kommer att ha det både roligt och välsignat tillsammans.

Annars så är det vi gör just nu att få ordning i lägenheten. Vi har varit säkert åtta vändor med grejor som ska slängas eller ges bort och det finns fortfarande saker kvar att göra. Blommorna har jag planterat om och även köpt några rosor att ha i kruka. Jag älskar rosor speciellt mörkröda! Gardiner är nästa projekt. Hittills så är det bara gardiner i köket och det är en jag fått av min mormor som hon gjort. Hon broderade hallandssöm och jag gillar det!

Lite bilder kommer också

Ja nu sitter jag här och tänker berätta att jag tänker ta ett nytt steg… Jag har arbetat som lärare 1996-97 och 2001-nu . Jag har trivts mycket bra och verkligen tyckt att det varit kul. Jag har också alltid sagt att så länge jag bor i Vansbro ska jag arbeta som lärare.

Nu har vi bott ett år i Skillingaryd… året har ju varit ganska jobbit som vissa kanske vet. Ett tag var det inte kul att vara lärare alls men nu känner jag att det är roligt att arbeta i skolan igen. Jag har fått många trevliga kollegor här också. Men en skillnad finns…Jag tror inte längre att jag ska arbeta som lärare resten av mitt liv. Jag upplever att Gud leder mig in i något nytt. Det känns väldigt spännande.

Steget började i våras när jag efter mycket tankar och bön valde att söka till Frälsningsarméns officerskola. Varför undrar säkert någon…Jag har ju varit omtyckt som lärare och trivts som det. Men jag har kommit så långt och upplevt och sett så mycket som lärare som gör att jag vill göra mer. Under dessa år som lärare har jag sett familjer som mår dåligt, barn som mår dåligt mm Jag har också känt att som lärare kan jag inte hjälpa dem så som jag vill. Jag kan be för dem i det tysta men inte nämna något högt om Jesus.

I vårt samhälle finns många trasiga människor, svenskar, nysvenskar osv. Vissa har växt upp här men mår av olika anledningar dåligt. Andra har flytt från krig, diktatur och annat som gör att de valt att komma hit. EU medborgare tigger på våra gator för att om möjligt få det lite bättre och kunna hjälpa sin familj. Främlingsfientligheten har ökat, antisemitismen har ökat mm mm. Med andra ord det finns massor att göra. Jag tror att som frälsningsofficer kan jag göra något för dessa. Jag är fullt medveten om att jag kan inte hjälpa alla men jag kan hjälpa några. Jag tror på det motto som William Booth Frälsningsarméns grundare arbetade efter…soppa, tvål och frälsning. Människor idag behöver få hjälp både till ande, själ och kropp. Människor idag behöver Jesus!

Att söka till officer är inte som att söka till en vanlig högskola. Visst man skickar in ansökan men sedan kommer andra steg. Man har samtal/intervju med kårledare, fanjunkare och utvecklingschef. Dessa skickar sedan in sina tankar och om de anser att de kan rekommendera mig. Sedan kommer fyra andra samtal/intervjuer. De tre första är ganska lika men de fyra sista är olika. Fredagen den 12/9 var jag i Stockholm och hade dessa samtal. De tre första tog ca en timme och det sista ca två timmar. Det var en rolig dag. Allt kändes bra och var både intressant och utvecklande. Jag fick tips om hur jag kan tänka om jag kommer in och jag kände att jag också fick lära känna mig själv mer. På lördagen var jag hur trött som helst…

Idag fick jag alltså svar…jag blev antagen med start hösten 2015! Ser fram emot det och tycker det ska bli såååå spännande!

Kram till er alla som läser min blogg och kom ihåg att du är älskad av Jesus!

Mycket tankar rör sig i mitt huvud…vet inte om jag kan få ner dem eller snarare, var jag ska börja… För läge sedan när vi bodde i Nyköping, det var när barnen var små. Vi bodde däri i drygt tre år och båda barnen är födda där. Vi var med i en underbar församling och umgicks med en massa människor. En av dem jag umgicks med mest var en kvinna som har en son som är jämnårig med Evangelina. Detta gjorde att vi umgicks mycket och våra barn med . Det var en vänskap som jag värderade högt och var nog en av de svåra sakerna med att lämna Nyköping för Borlänge. I Borlänge umgicks jag nog mest med en kvinna på gården där vi bodde. Vi hade barn i liknade ålder och vi var båda hemma under dagarna. Barnen lekte ihop. och även om vi inte tyckte samma i allt, så var det en vänskap jag uppskattade. Sen flyttade vi till vansbro…där bodde vi i 12 år. Under dessa år har jag haft underbara arbetskamrater, fina vänner i församlingarna mest människor i generationen över men det jag saknat mest är en väninna. Detta har jag bett om under hela denna tiden…
Nu har jag bott här i ca 1 år. Under detta året har jag äntligen lärt känna fler kristna människor i min egen ålder. Flera av dem är verkligen människor jag är så tacksam för och som jag vill lära känna bättre! Men ibland sänder Gud speciella människor in i ens liv. På torpkonferensen har min man flera år bett med en man i den strategiska bönen som han har kommit bra överens med. I år har jag och hans fru Agneta lärt känna varandra och äntligen kan jag säga att jag har hittat den väninna jag längtat efter i över 12 år. Det går inte riktigt att beskriva i ord vad det betyder med en person som förstår hur man tänker, som värderar samma saker som jag, som har samma längtan att följa Jesus ditt Han vill, som ser på familjen på samma sätt. Vi är båda lyckligt gifta, vi älskar vår familj. Vi har gått igenom liknande saker i olika tider i våra liv och kan ge varandra råd och framför allt be för varandra och uppmuntra varandra.
Denna sommar som är lite upp och ner, ingen är hemma samtidigt som någon annan. Just nu är jag själv, en är på Sarah Kellys musicschool i Falun, en på konfirmationsläger i Stockholm och min älskade make jobbar på kollo. Det är jobbigt när Andreas är borta för vi är beroende av varandra. För snart 19 år sedan lovade vi varandra evig trohet och jag har inte ångrat det en sekund!!! Jag har träffat människor som sagt att man kan ju aldrig vara säker ens när man gifter sig men jag tror att det beror också på hur du går in i det och vad du tillåter dig själv till under tidens gång. Ett äktenskap är i nöd och lust! Jag tror faktiskt att man kan hålla ihop hela livet om man vill. Jag vet att äktenskap går i kras ibland av olika orsaker och jag är inte ute efter att ge nån dåligt samvete. Men ibland tror jag att människor tror att problemen man har försvinner när man går isär men tyvärr tror jag det är så att problemen följer en tills man tar itu med dem. Du kan aldrig ändra någon annan! Du kan bara förändra dig själv och ditt eget tänkande. När man tar tag i sig själv för en förändring så kan det i sig även få den andre att vilja förändras.
I vilket fall så saknar jag min man när han är borta men jag vet att vi kommer att klara detta också!

Snart börjar arbetet igen och det finns saker jag verkligen tycker är jobbigt med det. Jag ska ha hand om musiken i en fyra och två femmor. Detta för att skolverket anser att jag har den behörigheten. Den behörigheten fick jag av den musik jag hade på förskollärarlinjen jag gick på för länge sedan. Jag kan tycka att lågstadiet hade varit fullt tillräckligt men som sagt skolverket anser att jag på förskollärarlinjen lärde mig hur jag skulle undervisa mellanstadieelever i musik… och eftersom det står på legitimationen så anser min chef att jag klarar det. Tur andra har den tron på mig när jag inte har den själv…Hade önskat att jag kunde varit mer i “min” klass tillsammans med min kollega istället…men nu blir det såhär och eftersom jag är en sådan kristen som bestämt mig att följa Jesus så tror jag att detta är en sak jag kommer att ta mig igenom med Hans hjälp. Det handlar än en gång att våga gå ut på vattnet och lita på att det bär. Eller kasta mig ut och lita på att vingarna bär…Att lita på att när Han säger att jag är med dig alla dagar intill tiden ände så är det så!
Jag väljer att tro på Honom som skapat himmel och jord och som också skapat mig. Han vet vad jag klarar och inte klarar. Men jag förmår allt i Honom som ger mig kraft!

Ja detta var mycket tankar om olika saker…

Nu sitter jag här i Skillingaryd. Det har varit ännu en varm sommardag men inget åskväder idag i alla fall. I söndags var det ett rejält åskväder! det dundrade och blixtrade för fullt!
Idag har jag o Andreas varit i Jönköping innan vi åkte vidare till Högaberg där Andreas ska göra sin tredje och sista arbetsperiod på kollo. Allt som allt har han varit borta i i 30 dagar dagar när allt är över. Så är det tyvärr när man studerar…man måste hitta sommarjobb…
Förra perioden var jag iväg på Sommarbibelskola på Hönö. Det var en fantastisk vecka på många sätt. Jag hade velat ha med mig någon mer men ingen kunde så jag drog själv dit. Kvar hemma lämnade jag mina två tonårsbarn tillsammans med en kompis till dem…jag var nervös både för det och för att åka själv iväg dit där jag inte kände någon. Mina barn klarade sig bra och hade lite översyn av andra här och mormor som ringde dem i emellanåt.

På Hönö sov jag på kåren i sovsal. jag var lite orolig för det men det gick mycket bra! Vi var 10 personer som sov där och visst reagerade man ibland p.g.a. av snarkningar eller barn som grät men det gick ändå bra. Undervisningen hölls i Betelkyrkan av Magnus och Therese Axelsson. Temat var En livstil i tillbedjan. Redan första dagen var det superbra! Detta var undervisning jag sög åt mig av! Att leva ett liv i tillbedjan är verkligen något jag vill göra. Allt som togs upp kan jag inte dela här men jag uppmanar dig att om du har möjlighet att gå Psalmodiskolan så GÖR det! Det förvandlar liv!

Vi hittade också på annat. Måndag, onsdag och fredag var det evangelisation som man kunde vara med i. Jag var med på fredagen men tittade dit en kortis de andra dagarna. På tisdagen skulle jag varit med på makrillfiske men det blåste för mycket så det blev flyttat till torsdagen. Istället var jag ute och klättrade på klipporna, tog bilder på vågorna och solnedgången. Att stå uppe på klipporna, se vågorna rulla in och kunna sjunga till Herren i sin ensamhet är mäktigt!
Makrillfiske blev det som sagt. Vi var ett gäng som åkte ut och fiskade strax utanför Vinga. Vi fick 7 eller 8 makrillar och fyra av dem lyckades fastna på min rev (eller vad det nu heter) Efter ett tag så började jag bli så sjösjuk och på tillbakavägen så spydde jag…men sedan mådde jag i alla fall lite bättre. och makrillarna grillade vi sedan och alla fick en bit var. Det och mackan smakade mums efter den färden.

Dagarna var upplagda så att vi hade ett undervisningspass mellan 10-12, eftermiddagarna var fria och gick åt till att smälta det man hört på förmiddagen. Oftast var jag ute på klipporna och gick då. Kvällsmöte hade vi måndag, onsdag och fredag. De var ju också undervisningspass men de var offentliga. Maten som serverades under veckan var helt suverän! Hon var en helt otroligt duktig kock!
På lördag eftermiddag åkte vi iväg och badade från några klippor och solade. Tyvärr föll jag på promenaden ut och slog mig strax under knäet och hade ont. Jag fick ett tryckförband och förbön på kvällen så det kändes ganska okej sedan. Nu efteråt så ser jag ett stort fint blågult märke på smalbenet…
På lördagkvällen hade vi grillfest och efter det var vi några som först gick ner till havet för att umgås men myggorna åt på oss så vi fortsatte gemenskapen i Kåren.

Jag fick lära känna en massa nya, härliga människor denna veckan och jag är sååå glad att jag åkte! Det var en vecka då jag fick lära mig mer om tillbedjan, jag fick lära känna Jesus mer och mer om vad som står i Ordet. Jag fick en massa nya vänner! Jag åker gärna tillbaka nästa år! Jag skulle också gärna vilja vara ute på Hönö under en riktigt blåsig dag. Jag älskar att se vågorna slå in, det får mig att känna mig liten i en stor och mäktig skapelse! Jag stor dock gärna på klipporna med fast mark under fötterna…
Här kommer lite bilder från veckan…

Nu är vi hemma igen efter att ha varit iväg i två veckor. Det har varit två underbara veckor till största delen. Vi började med att åka till Torpkonferensen som ligger ca en mil utanför Kumla. Där har kristna samlats till konferens i 128 år. Redan första året kom det flera tusen besökare. Det är verkligen en upplevelse att vara med där. Man träffar människor man kanske bara träffar där en gång om året. Man får nya vänner men framför allt man får chansen att tillsammans med andra kristna lovsjunga Gud, lyssna till Hans ord och lära känna Honom som som gett sitt liv för att jag ska få leva med Honom i evighet. Det är helt suveränt!

I år var temat “Älska Bibeln”! Ett mycket viktigt tema i denna tid då till och med delar av kristenheten inte vågar stå upp för att Guds Ord är sanning. Det var mycket bra undervisning men jag blev nog mest utmanad av Joakim Lundqvists fredagsbudskap och Daniel Norburgs budskap på söndag förmiddag. Vill du lyssna så kan du gå in på www.torpkonferensen.nu

Det bästa under veckan var annars att vi var med i den strategiska bönen. Det innebär att man ber i tre timmar för det som ska ske härnäst i konferensen och det som Gud visar under tiden. Vi bad från kl.21-00 varje kväll. Det var många saker som var bra där. Man kunde bli ledd att be för något som man sedan såg/hörde kom fram under nästa möte eller bibelstudium. Med andra ord så kan man inte gång på gång hittat på det utan man måste varit ledd av Gud för jag själv vet inte vad som sak hända eller talas om i framtiden. Det blev som en böneskola där man själv fick växa närmare Gud och komma ut mer i sina gåvor. Det blev också ett ställe då jag fick en ny vän, Agneta vilket jag är oerhört tacksam för! Vi smsar dagligen nu
Veckan gick fort som den alltid gör när man har det bra. Vi åkte sedan vidare till Kumla och svärfar. Där stannande vi till tisdag för att umgås och låna deras tvättmaskin. Evangelina åkte tidigt på måndag morgon till Jönköping för att mönstra på Shalom. På tisdagen skjutsade vi Josiah till Rutålägret och tog svängen om Karlstad för att även ta med Micah dit. Sedan gick bilfärden vidare till Stockholm och Ågesta folkhögskola där vi skulle bo till söndag.
Vi slappade hela onsdagen och jag även på torsdagen. För de kadetter som skulle bli ordinerade till officerare så var det förbundsdag. Andreas som är kadett fick vara med men inte jag, så jag läste och gick en bönepromenad istället. På eftermiddagen kom Evangelina och sedan på kvällen åt vi tillsammans med kadetterna och gick sedan på Gröna Lund. Det var riktigt kul. Jag gillar berg- och dalbanor bäst så det var det jag åkte. Mest av allt gillade jag Twister. Jag åkte även Insane en gång men man måste verkligen vara lite galen för att åka den så det blev bara en gång och då blundade jag…
På fredag kväll så började Frälsningsarméns kongress. Jag var med på barnkongressen och hjälpte till fredag kväll och lördag förmiddag. Sedan var vi på Sergels torg och hade möte som följdes av en marsch till Kungsträdgården. Där sjöng bl a Vasa gospel och Samuel Ljungblad.
På kvällen var det musikgudstjänst. Andreas var en av dem som spelade och det gjorde han bra som vanligt!
Söndag förmiddag började med lovsång. Under gudstjänsten ordinerades sex kadetter till officerare av löjtnants grad. Det var mycket starkt. Mötena var bra men jag måst erkänna att jag kände mig väldigt ensam. Man kan göra det bland en massa folk när man inte känner någon. Det var skillnaden på kongressen och Torp.
Söndag eftermiddag åkte vi hem. Skönt efter att ha varit borta i två veckor.
Så nu har jag sommarlov men eftersom Andreas arbetar på kollo stora delar av sommaren så vet jag inte vad jag ska hitta på. Vecka 29 ska jag på Sommarbibelskola på Hönö. Det ser jag fram emot men jag önskar och ber om att någon mer jag känner ska komma med.
Ja detta var vad jag gjort i två veckor…

Jag vill utmana dig innan jag slutar skriva. Läs Bibeln och låt Gud få tala till dig. Är du ingen van bibelläsare så börja med evangelierna t ex Markus evangelium.

Vi ses!

Terminen är snart slut och jag har för första gången på länge haft en annan arbetsplats än de senaste 12 åren. Tänk vad mycket som hänt!
Livet har verkligen förändrats det senaste året. Förra året vid en här tiden så kände jag att Gud kallade mig att våga gå lite utanför min egen trygghetszon. Under Torpkonferensen fick jag en bok som heter Jabes bön för kvinnor som är skriven av Darlene Wilkinson.
En mycket bra bok som jag verkligen kan rekommendera! Den utmanade mig att gå vidare.

“O, att du sannerligen skulle välsigna mig
och utvidga mitt område,
och att din hand skulle vara med mig,
och att du skulle bevara mig från det onda.”
1 Krön 4:10

Jag läste den och började be utifrån den.
Jag bad Gud välsigna mig, jag bad att Han skulle utvidga mitt område, att Han skulle vara med mig och bevara mig från det onda. När jag nu ser tillbaka så är det precis det jag fått. När man ber om något sådant så vet man ju inte själv vad det kommer att innebära. Det är som att ta ett steg ut i luften och bara lita på att vingarna bär. Jag har fått ta många sådana steg det senaste året.
Under Rutålägret innebär det att jag för första gången var ledare i en grupp men lite äldre barn typ 10-12 åringar. Jag har inte arbetat så mycket med den ålderskategorin tidigare. Jag har känt mig trygg och hemma med de lite yngre skolåren. Det har till och med känts lite skrämmande med tanken att arbeta med lite äldre barn. Men som sagt Gud ville ändra på det! Jag överlevde och tyckte det gick ganska bra.

Att flytta till en ny ort efter att ha bott på ett ställe i 12 år var också ett steg ut i det okända. Att inom några månader påbörja två nya jobb var också mycket skrämmande och jobbigt. Att inte känna någon och inte vet var något finns när man tidigare hittat som i sin egen ficka kan faktiskt vara riktigt jobbigt.
När jag sedan började arbeta här i Skillingaryd så fick jag ta ca 30% av min lärartid till att undervisa i SO i två 5:or. Det var skrämmande. Jag har inte erfarenhet av undervisning på mellanstadiet, jag har ingen SO i min utbildning. Däremot så är jag intresserad av religion, geografi och historia och det var nog till en liten hjälp i alla fall. Det har inte alltid varit lätt men oj vad mycket jag lärt mig och utvecklats genom det! Mer än jag säkert gjort under flera år tidigare. Att undervisa elever i den åldern är en utmaning ibland. Det tar ibland väldigt mycket men det ger också mycket.
Jag fick också ett tilltal i höstas att Gud ville ha mig på Fågelforsskolan och att Han hade en uppgift till mig där. Jag börjar mer och mer se den uppgiften. Det är inget jag kan skriva här mer än att det finns så otroligt stora behov i vårt samhälle i dag och det märker man även på barnen i skoaln. Jag kan be för eleverna och familjerna i min privata bön. Den delen kan skolverket aldrig hindra mig ifrån att göra!!

Nu ser jag också att Gud håller på att ge mig nästa utmaning. Jag ska undervisa i musik i en fyra och två femmor i höst. Jo jag kan sjunga och jag har ett hum om musik men från det och till att kunna undervisa så att eleverna når målen i sexan är ett stort steg. Det krävs en hel del förberedelse och steg ut i det okända. Men jag vet också att om Gud varit med mig under hela tiden innan så kommer Han att fortsätta med det nu också.
Jag har också tagit ett annat steg som jag hoppades att jag skulle kunna skriva om mer här nu men tyvärr måste jag vänta ett tag till innan jag kan göra det…men jag återkommer angående det, troligtvis i höst…

Att följa Jesus är otroligt spännande! Jag är så oerhört glad att jag tog det steget för snart 23 år sedan!

Så våga be Jabes bön du också! Vad som händer dig då vet jag inte men jag är övertygad om att Gud kommer leda dig in ett ännu mer spännande liv än tidigare!

Kram Helen

Jag är nog inte den enda som både sett tiggarna och hört och läst i media om de romska tiggarna som kommit till Sverige. Ja de där som förstör vårt vackra perfekta Sverige genom att sitta där och ge oss ett stygn i hjärtat…för det är vad de ger oss. Jag har hört prat om organiserade ligor osv och jag vet inte mycket om det men jag vet att människorna som sitter där utanför våra affärer har ett behov. De är fattiga människor som gett sig iväg från sitt hemland för att om möjligt få det lite bättre. Kanske kan de de få ett jobb i detta Sverige som är så bra och solidariskt mot alla. Nu är det bara så att de får inget jobb så de tigger istället för att få ihop till mat till sig och sina barn. Detta klagar vi på istället för att se att det är faktiskt fattiga människor!
Jag gick förbi IKEA i Jönköping förra helgen och utanför satt en ung flicka och tiggde. Många tankar flög genom mitt huvud, hur skulle jag göra? Jag gick i alla fall och gav henne pengar och fick ett tacksamt leende och ett Thank you. Efteråt ångrade jag att jag inte gjorde mer. Varför bjöd jag inte henne på en lunch inne på IKEA också? Kunde jag gjort mer? Ja självklart..
När jag såg henne och mötte hennes blick så såg jag en människa, en av dessa mina minsta som Jesus talar om! Vi har ett uppdrag här! Gör mot andra som du vill att andra ska göra mot dig sa Jesus. Om det var jag som satt där och tiggde hur skulle jag vilja bli behandlad? Problemet är alltså inte att de sitter och förstör vår perfekta gatubild utan problemet är fattigdom. Vi har ingen rätt att säga att de får skylla sig själva som kommer hit. Förhoppningen att få det bättre har vi människor haft i alla tider. Detta fick stora delar av Sveriges befolkning att emigrera till Amerika . De ville att deras barn skulle få växa upp och få ett bättre liv än vad de själva hade. Precis samma sak gäller romerna. De vill också att deras barn och de själva ska få ett bättre liv. Därför lämnar de ett land som tyvärr inte heller kan stoltsera med att göra så mycket för dem för att om möjligt få det bättre här.
För ett tag sedan läste jag en persons inlägg på Facebook om att han hade sett en tiggare sittande i Stockholm och bjöd med mannen på en lunch. Jag läste det och blev glad och tänkte så vill jag också vara. Nästa gång tänker jag göra mer!
Som kristen ingår det i uppdraget jag fått!

Matt 25:31 När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. 32 Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. 33 Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra. 34 Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. 35 Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. 36 Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. 37 Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? 38 Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? 39 Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? 40 Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.

41 Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. 42 Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. 43 Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. 44 Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? 45 Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. 46 Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”

Jag vill göra mer! Jag vill på något sätt hjälpa människor!
Av någon anledning har jag alltid varit intresserad av romerna och deras kultur. När jag utbildade mig till förskollärare så gjorde jag ett arbete om Zigenarna (som vi kallade dem då). Jag är uppvuxen med Katitziböckerna som talade till mig redan som barn. Jag hade ett kassettband om när Katitzi lämnade barnhemmet för att åter bo hos sin familj och jag minns att tårarna kom redan då…och hur jag redan som barn kände med hur illa de blev behandlade här i Sverige.

Vi får se vad framtiden har att erbjuda… kanske kommer jag att få chansen att hjälpa människor mer aktivt än vad jag kunnat hittills.

Lina Sandell skrev i sin sång något som gäller även nu. Detta blir min uppmaning till mig och dig! Gör det lilla du kan…någon behöver DIG!

1. Gör det lilla du kan,
gör det villigt och glatt,
snart de dyrbara tillfällen flyr.
Efter vår kommer höst
och på dag följer natt,
då kanhända ej morgonen gryr.
O var flitig att så,
medan ännu är tid,
så att skörden kan mogna i frid!

2. Gör det lilla du kan
och se inte därpå
att så ringa, så litet det är.
För hur skulle du då
väl med lust kunna gå
dit din Mästare sänder dej här?
Är det uppdrag du fått
än så ringa i sej,
o, var nöjd att han gav det åt dej!

3. Gör det lilla du kan,
lägg ditt hjärta däri,
gör det allt för din Frälsare blott,
och var viss att han ska
inte döma som vi,
blir det fråga om stort eller smått!
Se, han själv gör ju allt,
vad betyder det då
om han ställt dej i led med de små?

4. Gör det lilla du kan

och besinna att Gud
hos oss alla blott trohet vill se!
O så gläds att få gå

med hans ringaste bud
och att själv han all hjälp vill dej ge!
Vilken fröjd, om en dag

han ock säger till dej:
“Vad du gjorde, det gjorde du mej!”

Här kommer äntligen ett inlägg från mig igen. Idag består det både av bra saker och mindre bra saker. Jag skriver av mig lite….

Det har varit några månader nu när jag känner att jag varit mer nere i dalen än på höjden. Att flytta och byta ort, bostad, och jobb är jobbigt. När jag ser tillbaka nu så kan jag tycka att det varit ett av de mest jobbiga halvår jag haft på länge. De som känner mig vet att jag haft jobbiga tider innan också men man lägger det bakom sig och går vidare. Två nya jobb har jag påbörjat sen jag flyttade. Jag trivs bra där jag är nu men det är oerhört jobbigt. Tyvärr är det så mycket “prat” på byn om skolan. Folk vet sååå mycket om hur allt går till….

Jag tänkte skriva lite om hur jag uppfattar hur dagens skola fungerar. Det bygger självklart på egna erfarenheter från olika ställen och samtal med andra lärare under åren. Även på vad man kan läsa på internet på olika nyhetssidor och bloggar. Det bygger alltså inte på den skola jag är på nu eller de jag varit på tidigare utan snarare rent allmänt.

Kraven på oss som arbetar i skolan är väldigt höga idag. Först har vi ju att alla barn ska nå målen i alla ämnen. Detta betyder att vi blir tvungna att bli väldigt uppfinningsrika och vända ut och in på oss själva för oftast så får ju inte skolan jättemycket pengar till resurser.

Sen har vi krav från föräldrar och det är klart att rimliga krav ska finnas men ibland undrar jag hur många föräldrar idag tänker. När jag var barn så hade mina föräldrar aldrig drömt om att att t ex skälla ut läraren för att jag betett mig illa mot ett annat barn. De hade talat med mig och gjort allt för att tillsammans med skolan se till att jag skärpte mig. Det känns inte som om föräldrar idag gör så. Vi “curlar” dem för mycket även där. Våra små änglar gör aldrig fel… Jag talar lika mycket till mig själv som till alla andra föräldrar för jag tänker mig inte alltid för jag heller.

Vi lärare ska vara rastvärdar/vakter och helst ska vi vara överallt och se alla barn hela tiden vilket självklart är omöjligt. Detta sätter också en oerhörd press på oss. Vi ska reda upp varenda litet bråk för barn idag har inte lärt sig att själva reda i saker. (Curlade?) De sitter på små piedestaler och tycker att de är bäst och om någon skulle råka knuffa till dem så blir det en kalkon av den lilla fjädern…Detta tar tid från lektioner då vi ska få eleverna att nå målen. Dagens lärarutbildning borde kanske innehålla även kuratordelen,/psykologi för den tar snart lika stor del av tiden som allt det andra. Eller så får de som bestämmer börja se vilket arbete som ligger på lärares axlar idag. Mycket mer pappersarbete eller kanske onlinearbete också. Vi ska fylla i det ena och det andra och ha full koll på allt.

Själv tycker jag inte att det är lika kul att vara lärare längre. Jag trivs på skolan med både underbara elever och underbara arbetskamrater som verkligen välkomnat mig men den stora glädjen jag haft tidigare finns tyvärr inte kvar…

Jag har framtidsplaner men jag kan inte skriva ut dem här ännu. Jag har alltid sagt att så länge jag bor i Vansbro så ska jag vara lärare…och ja…nu bor jag inte där längre. Här kommer vi troligtvis att bo i drygt ett år till sen vet vi inte mer ännu.

Angående höjder och dalar så har jag just nu börjat klättra uppåt igen. Har fått prata av mig hos vår underbara kårledare Martina och vi fick be tillsammans. Efter det kändes det som om allt vände. Nu ser jag framåt en härlig vår här i södern. Fast nästa helg ska vi till Vansbro och sälja huset. Det känns också lite sorgligt och så slutgiltigt men men sådant är livet.

I vilket fall så är Gud god och hade jag inte haft Jesus att gå till med allt så hade jag aldrig orkat denna tid.

I 1 Petr 5:7 står det “Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.”

Så detta är min uppmaning till dig och mig själv. Släng alla bekymmer på Jesus, kasta hela “ryggsäcken” och bli fri att gå vidare.

Jag hörde en ny sång nyligen och texten talade till mig.

refrängen går så här:

Du håller allt du lovat, du har aldrig svikit oss,

är med oss mitt i kampen i vår nöd,

trofast för evigt, kärlekens Gud,

du regerar över oss.

Även allt den onde vill förstöra,

vänder du till något gott och till din ära.

Genom alla dalar är du trofast och du formar våra liv,

ja du formar våra liv till din ära.

(Text o musik Aaron Keyes,Sv text Hall, Sundström, Pettersson)

Ja det vara lite korta tankar från mig…
Ha det bra alla ni som läser bloggen!

Nu sitter jag här på årets sista dag och funderar på allt som hänt under året. Det har ju varit ett mycket annorlunda år för familjen Bergh. Inte trodde jag vid denna tid förra året att jag inte skulle bo kvar i Vansbro! Att jag skulle bo i Skillingaryd fanns inte ens i mitt vokabulär tror jag. Ja vad har då hänt i år…det är så mycket att jag inte minns allt men ska försöka komma ihåg lite i alla fall.

Vad som hände i början av året är ganska utsuddat men jag vet att jag någon gång under vårvintern började söka Gud mer aktivt än tidigare. Jag kom igång med bönepromenader och bad mer för mina vänner och även för min egen framtid. Jag tror nu att detta var en förberedelse inför allt som skulle komma.
Sedan kom informationen att Andreas kommit in på Officerskolan. Då fick vi också veta att om han ska gå så måste vi flytta. Vi visste att vi troligtvis skulle behöva flytta när han gått klart så vi var inte helt beredda. Att då ta ett beslut som inte bara påverkade oss utan även våra barn var inte helt enkelt. Men ett liv med Jesus innebär att följa honom. När Han säger gå så går vi, när Han säger stanna så stannar vi osv. Att göra enligt Hans vilja är alltid bäst för Han ser längre än vi.
Sedan kom Frälsningsarméns enda förslag…Skillingaryd. Det var väl inte riktigt det vi väntat oss men Gud vet ju var vi ska vara så vi tog steget!

Att lämna Vansbro har inte alltid varit lätt. Vi har ändå bott där i 12 år och lärt känna många. Att lämna Parkskolan, mina kollegor och barnen var faktiskt en av de svåraste sakerna jag gjort tror jag.
Att lämna kåren kändes också problematiskt då Sonja som varit en av pelarna i kåren blev befodrad till härligheten i juni. Vi visste att ingen kunde fortsätta att ta hand om våra Upptäckare och det sörjde vi över men vi vet att Gud har hand om dem även nu. Det hänger inte på oss! Vad som händer med kåren funderar vi fortfarande på men vi vet att Gud har inte övergett Vansbro och Västerdalarna!
Under sommarn hann vi med Torpkonferensen, Rutålägret, Vansbrosimningen, Norgeresa, packning mm.
Jag fick ett jobb i Värnamo med början den 8/8.
Vi flyttade från ett hus till en trea. Annorlunda JA! Saknar mitt nya kök i Vansbro men inser att det är bra att lära sig bo så här också. Mycket finns fortfarande i lådor och lär aldrig komma fram så länge vi bor i lägenhet. Eftersom det dröjde att få till en försäljning eller uthyrning av vårt hus så vill vi inte köpa ett hus nu heller.

Jobbet i Värnamo blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det blev en riktig kulturkrock tror jag nu efteråt. Skolan var så mycket större än vad jag var van vid. Jag hade jättetrevliga arbetskamrater men kände mig helt borta på skolan. Arbetsbördan var stor och pendlandet var jobbigt så när ett jobb i Skillingaryd blev ledigt så tog jag chansen och blev erbjuden det.
Så min höst har varit jobbig men det känns som den vänt när jag kom till Fågelforsskolan. Den är lite mindre och jag känner mig hemma. Kollegorna har välkomnat mig väl och även om tjänsten innefattar SO i femman så känns det som om även det gått ganska bra. Jag har ju aldrig arbetat med elever på mellanstadiet så det är en utmaning men också mycket intressant.

Det jag känner har fått stå tillbaka i höst vilket jag inte gillar är att jag har sällan gått på bönepromenad. Just nu vet jag inte riktigt var jag ska gå. Jag vill kunna gå utan att bli störd hela tiden.
Kåren här har mottagit oss väl. Det jag gläder mig mest över är att här finns frälsta människor i min egen ålder. Det saknade jag innan… Vi är med i en cellgrupp och barnen har tonår antingen i Frälsis eller Mission/Pingst. Josiah har blivit väl mottagen inom fotbollen och är fortfarande en mycket bra målvakt. Visserligen är det inte som i Hulån men men… Cirkusträning går de på båda två nu. Josiah har även börjat på bågskytte tillsammans med en av hans nya kompisar här. Evangelina pendlar till Kungsgymnasiet på Kortebo. Hon trivs bra där men gillar inte pendlandet för det ger så långa dagar.
Andreas är borta en vecka per månad på skolan i Stockholm. Det känns lite ensamt de veckorna men det är bara att vänja sig.
Detta var lite om året som varit och säkert har jag glömt massor av viktiga händelser. Några kan du läsa om i gamla inlägg.

Vad vill jag nu inför 2014? För det första att vi kommer lite till ro här och lär känna fler människor. Att barnen ska trivas bra här utan för stor längtan till Vansbro eller nån annastans.
Många ger nyårslöften men det tänker jag inte göra för de bryts bara och jag vill inte lova nått jag inte kan hålla. Däremot tänker jag sätta upp mål att sträva mot under året.
1. Bättre relation med Gud vilket betyder att bönepromenaderna ska igång igen.
2. Orka mer vilket betyder att jag ska komma igång med nån träning regelbundet. Som t ex promenader, jag tänkte även försöka få med mig nån av de andra kvinnorna i kåren på zumba.
Dessa mål innefattar både ande, själ och kropp.

En utmaning till dig är att du också ska lära känna Gud under 2014. Våga ta steget, Han älskar dig och vill dig bara väl!

Jag undrar vad som händer under 2014…bara Gud vet.